Ett ögonblick.
Ibland får jag såna uppenbarelser som slår mig rakt i ansiktet.
Jag har så mycket. Jag duger. Jag är bra som jag är.
Fast detta uppskattas inte lika mycket som det borde. Ändå håller jag på och klagar. På min kropp, på mina dåliga hårdagar, på alla dessa fel jag ser hos mig själv, jag är lat, jag tränar inte så mycket som jag borde. Jag försöker och funderar väldigt mycket, hur ska jag bli bättre?
Uppnå perfektion? Detta är så förbannat jobbigt att ha i huvet. För innerst inne vet jag att människor älskar mig för den jag är. För mina speciella små saker som gör mig till JAG.
Även om jag vill förändra så mycket och bli någon annan än mig själv kommer jag aldrig att bli det. Jag är det bästa som jag kan vara. Det finns ingen annan som mig.
Detta får mig verkligen att tänka om och uppskatta det jag har runt omkring mig.
Jag har så mycket. Jag duger. Jag är bra som jag är.
Fast detta uppskattas inte lika mycket som det borde. Ändå håller jag på och klagar. På min kropp, på mina dåliga hårdagar, på alla dessa fel jag ser hos mig själv, jag är lat, jag tränar inte så mycket som jag borde. Jag försöker och funderar väldigt mycket, hur ska jag bli bättre?
Uppnå perfektion? Detta är så förbannat jobbigt att ha i huvet. För innerst inne vet jag att människor älskar mig för den jag är. För mina speciella små saker som gör mig till JAG.
Även om jag vill förändra så mycket och bli någon annan än mig själv kommer jag aldrig att bli det. Jag är det bästa som jag kan vara. Det finns ingen annan som mig.
Detta får mig verkligen att tänka om och uppskatta det jag har runt omkring mig.
Kommentarer
Trackback
