we could be heroes

 
Jag har en sådan emotionell kväll som man har ibland, kollar igenom alla gamla bilder som ligger på min hårddisk som jag just nu pysslar med. Finns så himla mycket minnen och roliga stunder som förevigats på bild. Alla roliga roadtrips upp till Jasmine & Norrköping, alla kvällar hemma hos William med gänget, klasshäng och student, resan till Kos som bara varade i en vecka men som vi snackar om jämt haha. Jag är så grymt glad att jag känner alla fina människor som jag kan kalla mina vänner, så himla bra. 

Det som känns jobbigt är att det känns som att jag inte hinner med någonting längre. Vi umgås inte alls lika ofta längre vilket är naturligt pga jobb, plugg och andra vuxna saker som alltid kommer emellan. Dessutom var det så mycket som fastnade på bild innan, idag hamnar vi på en gruppbild och dricker drinkar på lördagar lite då och då. Det hinns med en fika en vardag eller ett träningspass men jag saknar de tiderna när man kunde umgås hela dagarna och dessutom sågs i skolan. Nu har alla skaffat sig egna vägar och liv, men kan samlas ihop och träffas ibland och då är ingenting förändrat men det är ganska sällan. 

Vi är dock ett ganska stort tjejgäng som ofta hittar på saker och skapar nya minnen. Fantastiska tjejer allihop, om 5 veckor drar (de flesta av oss) till New York City och har livets vecka. Ska bli så kul! :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0