Alice Ekström Syraka

Alla har ju olika intressen och vill läsa om olika saker i bloggar. Men bland det tråkigaste jag vet är när människor bara lägger upp kläder dem vill köpa och gör collage av dem eller bilder man tar från google. Det är ju vissa som har det intresset så varför inte. Alla bestämmer ju själva vad dem vill lägga upp, dela eller vad man nu vill nå fram med sin blogg. Själv föredrar jag bloggar med många, klara bilder och text med lite humor i. Människor som bjuder på sig själva och som inte är fega för att lägga ut fula bilder på sig själva. Ingen kan se perfekt ut jämt. Om man inte heter Kenza förstås. :)

Det här är inte okej. Det är fan inte okej att vara en så pass stor bloggare och sitta och kränka folk med något sånt här. Han har väl själv haft ätstörningar halva sitt liv och nu skriver han att folk med lår som går ihop är tjocka? Hur fan kan han vara så dum och inte fatta att hundratals tjejer kommer må dåligt och träna som idioter för att det är ett skönhetsideal att ha så smala lår. JAG BLIR SÅ ARG. Man är snygg precis som man är, även om ens lår går ihop så är man inte tjock. Herregud.

Ibland känns det sådär konstigt att veta att folk jag själv inte känner sitter och läser om mitt liv här. Att människor du inte känner vet exakt vad du ska tillbringa din dag med och går förbi dig utan att hälsa fast de vet så mycket om dig. Det är ju så det är när man blottar sitt liv på internet, skumt att man har orken att fortsätta!

Har en sån där dag då jag är tacksam för allt. Sådana dagar borde jag ha varje dag men just idag känner jag mig så lyckligt lottad. Har en underbar familj, superbra vänner och god hälsa. Imorgon väntar en bra dag med människor som får mig att må bra. Tanken på att åka mot solen i sommar (förhoppningsvis) får hjärtat att slå ett extra slag. Lyssnar på bra musik och planerar framtiden med min grymma kusin. Allt känns sådär perfekt.

Det är massa snack överallt om plastikoperationer och hur människor fyller sig med plast och silikon hit & dit. Finns människor som bryr sig massor och är totalt emot detta, människokroppen är finast naturlig osv. Men hur många är det som tänker på att människorna kanske mår dåligt och inte trivs med sin kropp? Hellre att man fixar det man ogillar och kan känna sig bekväm i sin egen kropp än att stå emot pågrund av andras åsikter?

Det är inte ens kul att gå in på facebook längre. Folk använder det som en dagbok och skriver vad dem äter till middag, vad dem köpt på stan eller hur dåligt dem mår. Yes, jag har dig på facebook men vem fan bryr sig om vem du just drog ett tråkigt skämt till? Hur orkar man lägga ner så mycket tid framför datorn? ÅÅÅH.

Ibland undrar jag verkligen. Varför lägger jag ut mitt liv på internet där alla kan ta del av mina oftast oseriösa inlägg? Just nu känns det som ett krav att blogga och jag sitter och funderar och planerar vad jag ska blogga om. Känns som att jag borde ta tag i mig själv, skaka om mig och sluta tänka negativa tankar hela tiden. Och nej, bloggen tänker jag inte lägga ner även om jag skulle vilja det ibland. Jag kommer tillbaka när det känns bättre, stay tuned, detta är bara en litet djupt andetag utanför bloggen. 

                                                   
Jag önskar att mitt sjuka tänkande kunde sluta. Sluta få ångest för sötsaker, fet mat och annat som gör kroppen rundare. Man måste få unna sig utan att känna sig äcklig. Ständigt blir jag besviken när jag inte tränar eller äter sådär nyttigt som jag skulle vilja. Jag ser inte ut som en köttbulle, jag är lagom. Men ändå. Suck.

Jag ska skriva ett projektarbete med en kompis i skolan om alla sjuka ideal man kan som ungdom. Detta ska bli intressant och nyttigt. Kollar man på skyltdockor och reklambrudar idag så är ingen av dem i normal fom. Världen är konstig, människor i fattiga länder skulle kunna dö för våran mat och vi svälter oss för att se ut som dem.

Saker känns jobbiga. Vidareutbildning kommer påtal överallt. Släkt, vänner och andra undrar - vad ska jag göra med mitt liv? Vad vill jag plugga till eller vart ska jag ta vägen? Och sanningen är att jag vet ingenting. Har ingen aning om vilka poäng som behövs eller vilka kurser jag behöver läsa (matte c..?). Känner ingen dragning till något yrke eller vad som lockar. Allt jag vet är att jag ska ta mitt körkort och testa på au pair i USA. Om jag pluggar vidare vet jag inte, högskolan står ju kvar hela mitt liv men blir nog svårt att ta tag i det. Åh ångesten rinner över mig när folk verkligen vet vad dem vill göra. Det gör ju ingenting bättre att våra lärare inte vet vad information betyder..

                                                                           

Till en början så hade min blogg ingen mening. Alla skaffade sina bloggar samtidigt och jag hängde på. Har alltid varit fotointresserad så fick en chans att lägga in alla mina bilder(även om dem mest innehöll kassa egobilder..) och skrev vad mina dagar innehöll. Människor började följa min blogg och intresset ökade. Idag bloggar jag för min egen skull & det faktum att jag har två kära vänner som blir agressiva när uppdateringen suger, skämt åsido. Men att höra från människor att dem uppskattar det jag skriver och dessutom kunna få utlopp för alla bilder jag har behov av att ta, det känns bra. Ibland kan det kännas kämpigt att behöva komma på någonting att skriva om och ibland bubblar det av idéer. Det är kul att folk fortsätter läsa iaf och era kommentarer som trillar in värmer.

Det är verkligen sorgligt hur vissa människor beter sig. Folk lägger upp halvnakna bilder på facebook, skriver ut sina problem och känslor på fb, beter sig som 12 år fast dem är myndiga, låtsas bry sig om andras liv bara för att senare snacka skit om dem. Hur orkar man lägger ner tid på att bry sig vad alla andra tänker hela tiden? Hur fan orkar människor trampa ner på andra människor på jakt efter att bli bättre själva? PATETISKT.

Är så arg just nu. Har suttit i min säng sedan klockan åtta och försökt med alla tal vi ska kunna. Regler och PQ formen hit och dit. Den där delen där logik finns fattas i min hjärna. Det går ju bara inte. Hur har dem tänkt sig att alla matteregler, franska verb och resten av skolan ska få plats i mitt huvud? OLOGISKT.

Utesluter Matte C redan nu..

Från min mycket smarta bloggläsare fick jag höra hur negativ denna bloggen blivit. Allt ifrån självkritik till konstiga, negativa tankar man måste skriva av sig. Och det är väl inte riktigt så jag vill att folk ska se det. Så från och med nu tänker jag sluta upp med detta. Mina egna tankar får stanna i mitt huvud. Jag ska för miljonte gången försöka bli positiv.

Jag lever ju ett friskt liv med alla nödvändigheter i livet på plats, varför klaga?

Ja, vad ska man säga. Går det att förklara hur dum man känner sig och borde man ens lägga ner tid på det? Nä.

Jag vet inte längre. Allt har blivit så grått och trist. Jag har känt mig nere hela veckan och känns som jag tappar bort mig själv i någon slags dimma. Tränar gör jag inte heller och känner mig ännu äckligare för det. Jag hatar alla dessa hjärnspöken som aldrig låter mig vara. Alla dessa krav och elaka tankar gör mig helt förtvivlad.


Springa ner till havet och kasta mig i och flyta runt. Det vill jag göra nu.

Huvudet är fullt av saker jag vill hinna med. Stressad och ur balans. Träna vill jag oxå göra, kan inte förstå hur jag kan sitta här med två friska ben och inte röra på mig? Idiot.

Detta vill jag hinna med:
- Springa, träna på friskis
- Övningsköra minst en gång till denna veckan
- Plugga till historiaprovet, även matte..
- Fixa en praktikplats till vecka 45
- Skriva ett CV
- Fråga om jobb
- Köpa en present till pappa
- Sova ordentligt så jag inte är som jag är just nu, helt off.

Känner mig helt depp och uppjagad. Skriver här senare, känner att jag måste ta tag i mitt liv.

Var ute på en två timmar lång promenad med min barndomskompis/granne Paulina innan. Snackade om allt mellan himmel och jord. När jag kom hem tog jag en lång dusch men kunde inte släppa tanken på Stefan Liv. Allt känns så brutalt och ofattbart. Inte bara hans död, utan att det kan hända vem som helst, när som helst. Trafikolyckor, sjukdomar, krig osv. Sånt här händer varje dag. Var tredje sekund dör ett barn av hunger, aids eller av malaria. Detta uppmärksammas inte förrens det träffar en rakt i ansiktet och sanningen når en. Man tänker inte på det, det är sjukt. Vi har det så bra här i Sverige.

Tankar rullar runt om döden, människor i min närhet och jag känner mig helt nedstämd. Jag vill aldrig lämna alla dessa underbara människor jag har runt om mig. Och alla ni bloggläsare som läser min blogg för att ni uppskattar min blogg, ni är fina.

Bilder från året som gått.

Ny skola, ny klass och nya ansikten gällde förra året i augusti. Var livrädd för att tappa bort mig och inte hitta klassrummen, hatade mitt smala skåp och tröttnade på alla hundra trappor. Hamnade i samma klass som barndomskompisen Julia, internetkompisen Simon och gamla klasskompisarna Gustav & William. Plus typ 30 personer till. Terminerna har varit både roliga och jobbiga, matsedeln har varit en fiende och lärarna tråkiga. Men har lärt känna så många nya människor, blivit bättre vänner med gamla vänner och lyckades även haffa snyggingen i parallelklassen. :)

Ser faktiskt fram emot en mysig höst i Jönköpings egna Hogwarts-liknande skola.

Sitter i mitt rum. Lika mycket kaos i mitt rum som innan, dock ligger allt på golvet nu. Äter snus-klubbor, lyssnar på musik och har lite ångest. Saknar min Måns så att jag går av. Är inte supertaggad på att åka bil i 2 dygn. Vill inte lämna Sverige. Dock vet jag hur bra det blir. Måste börja packa. Borde lägga över massa låtar till min ipod. Borde sova.

Tänkte ta med mig skoldatorn, men har ångrat mig och nöjer mig med hotellets internet. Ska även uppdatera vid ett internet café. Ska trots allt njuta av att vara iväg och inte sitta på facebook.

Ska sluta tjata och gå och lägga mig. Godnatt bloggen.



Vill ha.